Var han verkligen tvungen att ringa nu? För en gångs skull var jag glad, på riktigt.
Jag klickade på ”svara” och la luren mot örat.
- Vad? Svarade jag surt.
- Åh, hej, det tog lång tid innan du svarade.. Det är Lucas. Sa han vänligt.
- Jaså, nu kan du vara snäll? Vad vill du?
- Du svarar inte på mina sms eller någonting, så.. Jag är i London nu, och undrar om du vill träffas? Vi måste snacka, snälla?
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag öppnade munnen några gånger för att säga något, men det kom inte ut något ljud.
- Hallå?
Sen brast det. Vad fan gjorde han här? Var det verkligen så svårt att förstå att jag inet ville ha något med honom att göra?
-  ÄR DU HÄR? PÅ RIKTIGT LUCAS? TROR DU VERKLIGEN ATT JAG VILL TRÄFFA DIG?
Nu var det hans tur att bli tyst. Jag skrek rakt i luren på honom utan att tänka efter vart jag var någonstans.

Louis kom inspringandes i rummet.
- Are you okay? Frågade han, smått orolig.
- I’m sorry, I’ll come back soon. Svarade jag och log.
Han bara nickade och gick ut igen.
- Mia, vem var det? Va? Har du skaffat ny kille? Vi måste verkligen ta ett snack. Han lät arg.
-  Det var min granne, och nej, jag vill inte se dig! Sedan la jag på. Rakt i örat på honom.

Jga tog ett djupt andetag innan jag började gå in till killarna igen. Wrong place at the wrong time. Så var det alltid för mig.
Men när jag kom in i rummet var det tomt. Inte en människa syntes till.
- Guys?
- In the livingroom! Fick jag som svar.

Jag styrde stegen mot vardagsrummet, och redan innan jag kommit in i rummet kände jag lukten utav popcorn, nygjorda popcorn, det bästa jag visste. Kunde de pricka mer rätt?
Men ett leende steg jag in i rummet, och så fort jag kom in vändes allas blickar mot mig.
- Are you okay? Frågade Harry.
- Yeah, sure, I’m sorry for before. Sa jag och gav de alla en förlåtande blick.
De bara log tillbaka.
- Turn the lights of before you get here! Ropade Liam.

Jag gjorde som han sa och satte mig sen mellan honom och Harry.
De hade startat någon romantiskkomedi först, och när den var slut så hade de startat en skräckis. Det var väl inte mitt favoritgenre, men Harry var väldigt snäll, så han la armen om mig om jag blev rädd. Det låter så löjligt, men det var tur att ha honom jämte sig, man kände sig trygg på något sätt.

Det började bli sent, och jag var väldigt trött, fast de ville inte att jag skulle gå hem förrens filmen var slut, och tillslut gick jag med på det. Det var ju inte mer än en halvtimma kvar.

Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och hur mycket jag än ville hålla ögonen öppna så gick det inte. Tillslut gav min kropp upp och jag slappnade av, och hamnade i en djup sömn.