Never Give up - Epilog
Fick en kommentar om att göra en epilog på min förra novell "Never Give up", såklart ni ska få det! Här är den:
(Lisas Perspektiv):
Ibland när jag tänker tillbaka, förstår jag hur bra jag har haft det, hur bra vi hadde det, han och jag.
Jag ville inte uttala hans namn, det var för mycket.
Det var 5 år sen vi lämnat varandra, fem väldigt långa år. Och sen händer detta, varför kan inget vara bra?
Jag drog på mig min svarta klänning, den som Ellen hade älskat.
Sedan tog jag ett djupt andetag, var jag redo för detta? Det måste jag vara.
Jag skulle sjunga idag, "a drop in the ocean" av Ron Pope, det var den hon ville att jag skulle sjunga.
Efter de två dagarna i Göteborg hade Louis och Cassandra varit oskiljaktiga, och var fortfarande tillsammans, och lika lyckliga. Eller ja, det man har sett från skvallertidningarna då.
Sen när vi kommit hem, började jag och Niall bråka, ofta.
Och det var om saker som man inte ens diskuterade annars. Vi kunde bråka om vad vi skulle äta till middag, eller vad vi skulle se på TV, och när jag säger bråk, så menar jag det. Vi kunde stå och skrika på varandra i timmar, för att seden tjura ihop.
Så en dag bestämde jag mig för att lämna honom. Jag klarade inte mer, och det märkte man att han inte gjorde heller. Jag sa inget till någon, utan jag hade kollat in en lägenhet i London några dagar innan som jag flyttade till.
Så en dag när de hade en intervju, tog jag mina saker och lämnade allt jag hade där, familj, vänner, och alla som hjälpt mig igenom så mycket.
Alla hade ringt, Niall hade varit helt utom sig, men det var det som var bäst för båda. Och efter ett tag slutade de ringa.
Ellen däremot kom till mig ganska ofta, och bara pratade, om allt och inget, däremot pratade hon aldrig om killarna, vilket var skönt.
Men sen kom dagen, den som jag aldrig trodde skulle komma.
"project X- hemmafesten" är nog en utav de roligaste filmerna jag vet.
jag gjorde iordning mig för fest samtidigt som filmen spelades på min lilla tv. Det var fest ikväll, och jag var mer taggad än någonsin, detta var min chans att för några timmar glömma "honom". Det gick inte en minut utan en tanke på honom, och det gjorde mig hysterisk.
Riiiing. Riiiing.
Ringsignalen skar i mina öron, och jag sprang smidigt över soffan och lyfte upp den.
"Dolt nummer" lös det på skärmen, jag suckade men svarade ändå.
- Hello. Sa jag glatt i luren.
- Lisa? Svarade en välbekant röst.
Jag stod som förstenad, vad ville han? Jag svalde hårt.
- Harry..? Nästan viskade jag i luren.
- Ohgod, Lisa! I'm outside, can you please let me in?
- Okay.. Svarade jag osäkert.
Jag öppnade dörren och möttes utav en rödsprängd Harry. Han hade gråtit, det såg man så väl.
- Harry! What's wrong? Sa jag och kramade honom hårt.
- It's Ellen.. Viskade han.
Det var två veckor sedan han hade kommit så och berättat.
Han berättade hela historien från början till slutet.
Ellen och Harry hade varit ute och gått som vanligt. När de passerat parken, ser Ellen ett litet barn som springer rakt ut i gatan, och man ser händelsen torna upp framför ögonen på en. Mamman skriker, men gör inget. Ellen reagerar snabbare än någon annat gjort, springer ut på gatan och lyckas få undan barnet från bilen som närmade sig. Men hon hade inte lika mycket tur. Hon hade räddat barnet, men satt sig själv i knipa istället.
Istället för barnet, träffar bilden Ellen, i full hastighet.
Hon fick svåra hjärnskador och låg i koma.
Men efter tre dagar var fighten över. Hon klarade sig inte.
Harry berättade hur man kände spänningen, och man satt och räknat varje sekund som gick.
Jag grät så mycket den kvällen, men var samtidigt så glad att ha Harry där.
Så nu var jag här. På min bästa kompis begravning. Vi hade så mycket planer. Så mycket vi skulle göra och uppleva, och vi hann knappt med något.
Jag klev ut ur bilen och började gå in mot kyrkan. För ovanlighetens skull var jag tidig.
Kyrkan var stor, och man gick upp för en liten trappa innan man fick gå in genom de stora portarna.
Jag kollade ner i marken och började gå upp mot altaret där kistan låg. Men jag vågade inte kolla på den, för då skulle allt antagligen brista.
Men jag kollade upp, och såg den vita kistan och låg prydligt längst fram med blommor låg vackert över.
Och inte nog med det, runt kistan stod fem killar. Fem killar, som för några år sedan gjorde mitt liv.
Harry kollade upp på mig, och jag började halvspringa mot honom medans tårarna stömmade ner för mina kinder.
Jag kramde honom länge och hårt. Sedan när jag släppte taget kom Louis fram och kramade mig hårt.
Zayn och Liam kom och gav mig en gruppkram. Båda gav mig en puss på kinden och allt var bara så sorgligt.
Men sen kom nog deet värsta ändå.
Jag och Niall bara stod och kollade på varandra ett långt tag, under tystnad. Och den var inte bekväm.
Han var som en staty, så jag var den som fick bryta barriären.
Jag kunde inte stå emot mer, utan nästan hoppade upp i famnen på honom, och bara grät.
Han höll om mig hört och "shhh"-ade mig, samtidigt som han själv grät. Jag vet inte hur länge vi stod och bara höll om varandra, men jag ville inte släppa taget, aldrig någonsin.
- I've missed you so much. Viskade han i mitt öra.
- I've missed you too. Svarade jag.
Så, vad ska vi säga nu då. Vem är jag, och vart har tiden fört mig? Jag vet inte. Jag tror nog att jag aldrig kommer kunna svara på det, för svaret är olika för varje dag som går. Det enda jag kan gå efter i detta läget är att det som händer, händer utav en anledning. Så ta ingenting för givet.
Kommentarer
Trackback
