- Oh, so do you live here now? We haven’t seen you before! Sa den blonde glatt.
Jag skrattade till lite, han hade nog den goaste dialekten jag hört på länge.
- Yeah, I moved in here last week. Svarade jag och log.

Fan. Helvete. Det får inte vara sant. Så jäkla typiskt.
Japp, jag hade sovit lite längre än jag borde idag, och fick stressa mer än någonsin för att hinna till min jobbintervju i tid.
Detta hände mig alltid, och var något jag ärvt av min mamma.
Jag slängde upp mitt hår i en stram tofs och drog på mig mina kläder lite snabbt, smink och frukost hade jag verkligen inte tid med.

Det skulle ta mig säkert 20 min att gå dit, och jag hann inte vänta på bussen.
Jag kollade lite snabbt på klockan. 16 minuter tills jag skulle vara där.
Varför händer detta mig?

Jag hade lyckats hitta en genväg genom stan, så jag lyckades vara där 2 minuter innan vi skulle träffas.
Men ett leende på läpparna gick jag in genom dörren till Milkashake City. Jag flåsade som sjutton, men det gjorde inte mig någonting alls, för jag hade kommit i tid, och jag hade lärt mig att första intrycket var det viktigaste.

- Hello and welcome to Milkshake City! What can I do for you? Sa hon som stod I kassan och log.
- Ehm, I’m Maria, and I have a job interwiev here right... Now!
- Oh, hi Maria, just hold on one sec! Sa hon och började gå in någonstans bakom disken.

Jag stod där i en evighet kändes det som, och det var först nu jag märkte hur nervös jag var.
Hon som hade hjälpt mig i kassan kom tillbaka med en lite äldre man. Han såg väldigt trevlig ut när han kom gåendes mot mig.

- Hello! Maria? Sa han och skakade min hand.
- That’s right! Svarade jag nervöst.
Han bad mig följa med honom in i ett rum där vi kunde prata mer enskilt.
Först frågade han lite allmänt om mig, och hur jag var som person, sedan lite mer vart jag hade jobbat innan och sådant. Det vanliga ungefär.

Det tog inte så lång tid som jag trodde det skulle ta, så efter bara någon timme hade vi avslutat intervjun.
Han sa att han skulle mejla mg imon om jag fick jobbet eller inte.
Jag tackade så mycket och började gå hemåt igen, det hade gått bra. Eller ja, det tyckte jag allafall.

När jag svänger förbi parkeringen ser jag återigen de fem killarna jag träffat på igår. Jag visste inte ens vad de hette. De fick syn på mig och vinkade, och jag vinkade lite smått tillbaka, men fortsatte sedan med mitt egna.
- Hey! Ropade någon utan dem och jag kollade upp.
- Yeah? Ropade jag tillbaka.
- We want to ask you something, can you come over for a second? Frågade han med svart hår.
Jag nickade lite lätt och började lite osäkert gå mot dem.
- So... What is it? Frågade jag, utan att kolla in i någons ögon.
- Well, first, I’m niall. Sa den blonda och sträckte fram handen.
Jag tog det och gav honom en självsäker blick.
- Nice to meet you Niall. Svarade jag lugnt.
- And well, this is Zayn, Liam, Harry and Louis! Han pratade så snabbt  att jag knappt han uppfatta namnen.
- Oh, okey, hi everyone.
Det var nästan lite läskigt när de stod allihopa och kollade på mig med jätteleenden.
- So, what’s your name? Frågade han med brunt hår, Louis tror jag det var om jag förstått rätt.
- Sorry, my bad, I’m Maria, but call me Mia, I barely react if someone says ”Maria” to me.
- Well, hello then Maria! Svarade Louis igen med lite extra betoning på mitt namn.
Jag skrattade lite åt honom.
- And, eh, we also have a question.. Sa Harry och log ett litet snett leende.