Never Give up - del 19
previous (Cassandras Perspektiv):
Att jag nyss suttit och snackat helt normalt med Louis Tomlinson gick inte in i mitt huvud. Jag kände hur jag fick blickar på mig, och kom på mig själv le större än någonsin. Men det brydde jag mig inte om, han tog mitt nummer och sa att han skulle höra av sig. Att vi träffades på resturangen i Londons sjukhus, det var en sån chock. Men han var så lugn, och så rolig. Efter ett tag hade jag slutat tänka på att det var Louis jag pratat med, och vi snackade som om det var vem som helst. Och jag gillade det
Louis Perspektiv:
Niall hade blivit lite mer som vanligt nu, och det kändes så härligt för en gångsskull när det var han som åt mest.
Jag tänkte mycket på Cassandra, och funderade på att skicka iväg ett sms eller något. Jag tog upp mobilen och gick in på kontakter, och där såg jag "Cassandra" lite längre ner. Jag klickade upp meddelande och började skriva."Hey Cassandra, it's Louis here, we met at the cafèteria, remember? ;)xx" Skrev jag och hoppades på ett snabbt svar.
Vi bestämde oss för att spela kort, och alla var med nu. Vi körde bluffstop, och det blev mycket skratt.
Vi spelade flera omgångar för att folk ville ha revansch, det gjorde inte mig något. Jag vann flest gånger, och Harry som satt jämte mig förlorade, och han gjorde en ledsen min. Jag skrattade till och hoppade sedan på honom. Vi låg där och brottades lite medans de andra skrattade för fullt. Men helt plötsligt plingade min mobil till, jag stannade upp. Ellen började ta upp den.
- NO! Skrek jag och slängde mig mot henne.
- Louis! Who's Cassandra? Yell us!
Åhnej.
- Just a girl I met in the cafèteria earlier today, nothing special, okay?
Alla började busvissla och jag rodnade. Varför skulle dom se.
Jag tog upp mobilen för att kolla vad hon skrev."hi! Of course I remember you, I met Louis Tomlinson, it's like, awesome. :)x"
Jag log lite för mig själv.
Lisas Perspektiv
Jag kunde inte röra mig, och allt var svart. Jag hörde folk som skrattade, pratade. Men jag kunde inte röra mig, inte prata, inte göra någonting. Jag kunde bara ligga här och lyssna på mina egna tankar. Även fast jag inte rörde mig alls värkte hela kroppen. Jag hade legat såhär nu i några timmar, och jag visste inte riktigt vadd jag skulle göra. Vad är det som har hänt? Det sista jag kommer ihåg är mörker och en oändlig smärta, och det kommer man inte långt på. Och jag vet att Niall gjorde fel, men just nu ville jag ändå bara få se honom, hålla om honom. Han hade gjort ett misstag, och det förstod jag nu. Det jag gjorde var inte bra, men jag var sårad. Undrar om han är i närheten? Om han fortfarande ville ha mig? Det visste jag inte.
Jag kunde inte ens tänka utan att huvudet började dunka, och eftersom att jag inte kunde prata eller röra mig, inte ens öppna ögonen bestämde jag mig för att försöka sova igen. Men det gick inte, jag kände mig helt utvilad. Som att jag sovit i flera dagar, och inte behövde sova mer någonsin. Så istllet bestämde jag mig för att nu var det dags att prestera, jag skulle röra på mig, jag skulle öppna ögonen hur mycket det än krävdes. Jag började med att jag ta ett djupt, högt andetag, och skratten och pratet i bakgrunden tystnade plötsligt. Jag hörde fotsteg som närmaed sig snabbt, och en hand som rörde vid min.
- Lisa? Hörde jag en välbekant röst säga. Niall.
Jag ansträngde mig för att öppna ögonen nu, nu när han var hos mig. Och jag misslyckades totalt.
Men jag lyckades att röra på mina fingrar lite, och det närkte han direkt.
- Guys! She's awake! Man hörde glädjen i hans röst, och jag kämpade fram ett litet leende. Jag började till och med röra lite på tårna, och det kändes bra.
Efter ett litet tag kunde jag öppna och stänga handen, eller ja, min vänstra iallafall, Niall höll hårt i min andra.
Jag försökte öppna ögonen igen, och denna gången kändes det som att det skulle gå. Jag lyckades öppna dom en bit, och möttes utav ett starkt ljus.
- Turn the lights off! Now! Niall igen, det kändes så härligt att få höra hans röst igen.
Dom släckte ljuset, men det var ändå väldigt ljust för mig, och det tog lång tid innan jag vande mig vid det. Det första jag såg när jag öppnat ögonen ordentligt var Niall. Och han log mot mig, ett helt underbart leende, ett leende som var så lyckligt, och så Niall. Jag log så stort jag kunde, men det gjorde ont. Jag blinkade några gånger, det gjorde ont i ögonen, men jag ville verkligen inte stänga dem. Jag såg de andra som stod runtom mig nu också, och på min vänstra sida så jag pappa. Pappa hade kommit. Jag log mot honom och han gav mig en puss på pannan.
- I knew you would make it. Sa han och log lite.
Vänta här nu. Vadå visste att du skulle klara mig? Jag tog ännu ett djupt andetag.
- What happened? Mumlade jag fram tyst.
Nialls Perspektiv
Vi berättade hela historien, hur vi från första dagen letade som tokar, och hur hon är där hon idag. Inget kunde göra mig olycklig nu.
- Älskling, det är nog bäst att du sover lite nu. Sa Lisas pappa, på svenska, så jag fattade inte mycket.
- Ja, det är nog bäst, du måste vara trött. Sa Ellen strax efter.
Jag kollade mystiskt på henne.
- Oh, sorry, we think she should get some sleep. Viskade hon till mig.
Ellen gick fram och gav Lisa en kram, och de gjorde de andra också innan de satte sig i soffan och började spela kort igen. Jag gav henne en puss och satte mig sedan i fotöljen jämte igen, den hade jag spenderat mycket tid i de senaste dagarna.
2 dagar senare - Ellens Perspektiv
Lisa hade vaknat till nu mer och mer, igår fick hon ställa sig upp för första gången på några dagar. Redan efter ett varv runt rummet var hon helt slut, det var nästan lite roligt att se. Och hon hade börjat snacka som aldrig förr och berättat skämt som bara hon förstår. Niall hade inte släppt blicken från henne på hela tiden, och var helt otroligt gullig. Det märktes att han hade saknat henne mycket.
Vi hade alla tröttnat på att vara på sjukhuset, och doktorn hade gått med på att vi får åka hem imorgon, men måste komma tillbaka om 2 veckor för att se så att allt är som det ska. Vi var alla glada, eller ja, Louis hade sett nästan lite besviken ut. Han hade suttit mycket vid mobilen, och gått iväg ganska mycket de senaste dagarna. Och varje dag var det han som ville hämta maten, själv. Kanske berodde det på hon Cassandra som han hade träffat? Jag vet inte, men han hade kommit tillbaka varje gång med ett stort leende på läpparna.
Hade gäster igårkväll, därför ingen del. Har fullt upp denna veckan, men ska sitta och klura på lite ideèr ikväll om spännande saker som kan hända nu framåt, och eftersom att jag uppdaterar ganska dåligt, så kolla in min kompis novell: www.onedstoryteller.blogg.se
Kommentarer
Trackback
