Never Give up - del 18
Previous (Pappas Perspektiv):
Efter jag sagt det sista kollade han upp på mig, och jag visste inte vad jag skulle göra.
Tårar rann, och ögonen var helt svullna. Han såg knappt frisk ut, Ellen hade inte ljugit, han var verkligen helt förstörd.
Jag gick bort till hans sida och gav han en kram, han behövde en. Han besvarade kramen.
Jag tog en anna fotölj och satte mig jämte honom medans de andra kom in i rummet igen.
Ellens Perspektiv
Lisas pappa hade fått prata enskilt med Niall en stund, och dom verkade ha blivit ganska bra kompisar. Niall har suttit och pratat med honom nu i några timmar. Vi hade fått in några madrasser som vi kunde sova på nu om vi ville också.
Det är lite konstigt att man vänjer sig så snabbt, med Lisas maskiner som låter, sjuksköterskor som kommer och går. Hon har vrit stabil nu i flera timmar, bara legat där, nästan livlös.
Jag hoppas verkligen att hon vaknar snart.
- Niall, I think you shoul get some sleep. Sa jag.
- No, I'm fine.
- You haven't slept for over one day, you have to get some rest, come on now.
- I can stay up a few more hours.
Att han alltid skulle vara så envis...
- No, you're coming now, so you can wake up in a couple of hours.
Han gav sig äntligen och började gå bort mot madrasserna.
- Wake me up if something happens. Sa han och drog en filt över huvudet.
Jag och Harry låg i soffan och trängdes, vi hade inte heller sovit, så passade på att göra det nu.
Efter några timmar vaknade vi av att det pep, högt. Alla satte sig upp, snabbare än någinsin, något var fel. Och vi hade rätt. Innan vi visste ordet av sprang det in en doktor och några sjuksköterskor och körde ut Lisa ut från rummet. Allt hade gått så snabbt, och vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Vi gav varandra oroliga blickar, vad har hänt? Vad gör vi nu? En sjuksköterska kom in igen.
- Ehm, we had to take Lisa to an operation, she had a cardiac arrest. I'll tell you everything I know about you, but please stay in here. Sa hon sedan gick hon ut igen. Hjärtstillestånd?
Nialls Perspektiv
Ännu en gång satt vi i tystnad. Ingen hade något att säga, bara det att man vet att någonstans i detta sjukhus ligger min flickvän, och blir opererad, gör en illamående.
Efter kanske 20 min började vi prata lite smått igen, det var ju inte bra att sitta och tänka på vad som händer hela tiden. Jag hade inte pratat så mycket under dessa dagar, men bestämde mig för att vara med i samtalet nu. Lisa blir ju inte bättre bara för att jag inte pratar. Efter lite mer än 2 timmar kom en tjej in och log lite mot oss.
- Lisa has just been operated, and today is a lucky day you know, it was hard, but she's awake, and can almost breathe by herself now. We're soon gonna take her back in here, but she has to rest for a couple of days.
Hjärtat slog dubbla slag när hon sa det. Hon var vaken. Hon kunde nästan andas själv. Jag kände för första gången på flera dagar, ett leende sprida sig på mina läppar. Och jag såg att de andra också log.
Hon hade fått lite mer mänsklig färg på huden, och såg mycket mer livfull ut när hon inte hade lika mycket maskiner. Men det blev så tyst, eftersom att man har vant sig så vid maskinernas ljud. Men det var en så härlig känsla.
- She'll sleep for a while now, and son't wake her up, she needs to rest. This isn't easy for her.
Vi nickade innan hon gick ut igen. Jag kände hur jag äntligen kunde pusta ut.
- Me and Zayn will go outside just for a moment to get some fresh air, anyone wants to follow? Frågade Liam.
Alla skakade på huvudet.
- And I'm going to buy some food and take it here. should I buy to everyone? Frågade Louis precis efter.
- Yeah, buy us all food! Svarade Ellen.
Det skulle faktiskt inte sitta fel med mat nu.
Louis Perspektiv
Jag började gå tillbaka mot resturangen där vi satt och åt frukost, dom hade god mat där. Många åt kvällsmat här nu, så det var lång kö. Fast det var bara bra, då fick jag tid att tänka på vad jag skulle köpa till oss alla.
Det var ett svårt val, det fanns mycket gott på menyn, så jag bestämde mig för att göra som en liten bufè, köpa lite allt möjligt och ta med mig. Nu ska det bli party. Eller ja, god mat var det närmaste vi har kommit som "party" på ett sjukhus.
Vi måste fira att det går framåt.
Jag sa vad jag ville ha, och kassörskan bara stirrade på mig.
- Ehmn, can you afford all this food?
- Yep! Sa jag och log lite.
Jag fick en vagn jag kunde ställa allt på, men eftersom att jag hade beställt så mycket var jag tvungen att vänta ett tag på maten.
Jag kollade runt lite och såg om jag kunde hitta en ledig plats att sitta på sålänge. Det verkade ganska fullproppat.
Men då såg jag en tjej, längst bort i ett bord vid hörnet som satt helt själv.
Jag gick sakta mot henne, och när jag nästan var framme tog hon bort håret som låg för ögonen och kollade upp mot mig.
- Hello! Sa jag glatt.
- Hi there! Svarade hon lika glatt och log lite. Jag la märke till en liten smilgrop i vänster kind, det var nog bland det gulligaste jag har sett.
- Can I sit down while I'm wating for my food? Frågade jag lite flörtigt.
- I would't say no to Louis Tomlinson, come and sit down!
Jag log lite för mig själv.
- So you know who I am?
- Ehm, yeah, of course I do! Hon sa det på ett sätt som fick mig att verka helt dum i huvudet, och jag rodnade lite.
- So what's you're name my lady?
- I'm Cassandra. Sa hon och räckte fram handen.
- So, are you from around here? Frågade jag.
- Well, I'm fron Sweden from the beginning, but I moved here about one year ago.
- That's lovely! I like Sweden really much, what du you think about London?
- I love the city! I can walk around the streets just to see the lovely people sometimes!
Samtalet fortsatte rulla på och hon verkade vara en riktigt trevlig tjej. Jag hade fått en liten apparat som lyste när maten var klar, och när det lyste till efter ett tag blev jag nästan besviken.
- Is it time for you to go? Frågade hon lite ledsamt.
- Yeah.. But, you know what? I would really like to meet you again, and, would you wanna meet me again?
- Sorry, but no, I wouldn't...
Jag kände hur besviken jag blev. Jag kollade ner lite i marken och började resa på mig.
- Hey! I was just kidding! Of couse I want to meet you again!
Nu log jag stort och kollade på henne. Jag tog upp min mobil och gav den till henne.
- write your number! And I'll text you!
Hon skrev snabbt in sitt nummer och vi sa hejdå.
Det var vekligen tungt att få tillbaka all den mat till rummet, men det var värt det, vi var hungriga.
Och när jag kom in i rummet såg jag hur allas ögon blev stora och de log mot mig.
Cassandras Perspektiv
Att jag nyss suttit och snackat helt normalt med Louis Tomlinson gick inte in i mitt huvud. Jag kände hur jag fick blickar på mig, och kom på mig själv le större än någonsin. Men det brydde jag mig inte om, han tog mitt nummer och sa att han skulle höra av sig. Att vi träffades på resturangen i Londons sjukhus, det var en sån chock. Men han var så lugn, och så rolig. Efter ett tag hade jag slutat tänka på att det var Louis jag pratat med, och vi snackade som om det var vem som helst. Och jag gillade det.
Jaha, nu har Cassandra börjat komma med också!
Blir inte en till del förrens sent på kvällen på lördag, har lite fullt upp nu, men ska göra mitt bästa förr att uppdatera så mycket som möjligt.

Kommentarer
Trackback