Jag hade gett mig ut på Londons gator för första gångenoch det hade inte tagit lång tid innan jag hittade den perfekta outfiten. Även fast det snart var juni var det både ganska kallt och regnigt så jag hade köpt ett par svart höga stuprörsjeans och en milt korallrosa blus med volanger till.
Sen passade jag på att köpa ett par nya vita converse, mina var så slitna att de höll på att falla sönder, ändå älskade jag dem så himla mycket.

Nu satt jag på starbucks och tog en paus.
Jag beställde en iste och jag ett djupt andetag innan jag började bläddra i min Elle tidning som jag köpte innan jag kom hit. Men det tog inte lång tid innan jag stängde den igen, alltid blev jag lika frustrerad när jag såg alla pinnsmala modeller med perfekta kindben. Jag hade alltid varit den lite smalare tjejen, men ändå, det är nästan hemskt.

Jag reste mig upp och började styra stegen mot mataffären istället. Mia, vad vill du ha och äta ikväll? Tänkte jag för mig själv och log. Det var inget svårt beslut, tacos. Det hade alltid varit en favorit. Men jag menar, vem gillar inte det?

Nu på eftermiddagen var det inte så mycket folk ute, vilket var skönt, jag gillar inte när det blir för mycket folk och för trånga utrymmen. Japp, lite klaustrofobi har jag.

Vinden blåste tag i mitt hår, och det stod överallt. Jag har långt, blont, lite halvlockigt hår. Och om inte det vore nog så är det hur tjockt som helst, ingen dröm precis.
Jag hade tagit bussen hit, men besämde mig för att gå hem, och lära känna staden lite.

De magnifika röda dubbeldäckade bussarna körde förbi mig med jämna mellanrum, och de höga, gamla lägenheterna tornade upp på mina sidor. Lukten utav mat svepte över mig och min mage kurrade lite.
Jag var så inne i mina tankar att jag inte märkte att jag höll på att gå in i någon.

Pang.
Alltid lika klumpig. Jag suckade och var på väg att resa mig upp, men det högg till i knät och jag föll ned till marken igen.
En ung kille började hjälpa mig att samla ihop mina kassar, sedan kollade han på mig.
- I’m sorry, I just.. Didn’t see you. Sa han förlåtande.
- No! Don’t be! It’s my fault! Sa jag och log lite osäkert.
Han log ett ännu större leende tillbaka.
Jag kände hur regndroppar började falla mot mitt ansikte, snabbt.
- Come on! It’s raining! Sa han glatt och började raskt gå.
- I can’t get up! Halvskrek jag lite.
Han började springa mot mig.
-whats wrong? Sa han och drog en hand genom sitt bruna, blöta hår.
Jag bet mig i underläppen och rodnade lite. Han var snygg, riktigt snygg.
- Ehmn, I hurted my knee when I fell.. But it’s okay, I can walk by myself, go now, so you won’t get more wet! Insisterade jag. Han bara suckade och skakade på huvudet.
- You know, I won’t leave a hurted, beautiful girl here on the street! Sa han och tog först mina kassar jag hade, sedan bärde han upp mig, och började gå, mitt på Londons gator i famnen på en snygg främling.